Hur vi möttes?

Ja, det är en tragikomisk historia. Jag var nyseparerad, kände att jag rensat ut rätt bra bland energitjuvar i min närhet och hoppade helt sonika på en nyavänner-sajt.
Där träffade jag en tjej som heter Annica, och som jag såsmåningom skulle träffa live.

Fiifan vad det var tufft hörrni. Jag menar, det är en sak att dejta en ny kille, där kan man ju använda sin kvinnliga list och charm. Men att träffa en ny "kompis" hujedamej vilken rysare.

I vilket fall, vi möttes upp, båda var nervösa, vi drack kopiösa mängder vin och hade givetvis en riktigt kul kväll. Vinet var ju en icebreaker och det funkade. Vi beslöt helt sonika att gå ut på en nattklubb och jag tänker inte skriva ut vilken. Om jag säger såhär, om du inte får ragg där är det något fel.
Väl där inne såg jag världens snyggaste kille, han stod med ett glas bubbel på dansgolvet och jag gick fram till honom och började dansa. Jag frågade hur gammal han eg. var, då han kändes yngre än mig själv. Han svarade hur gammal vill du att jag ska vara och jag började tvivla. Sen lämnade jag väl stället ungefär 3 gånger och sa, jag är för gammal för dig. Kom han efter? Näe, han är norrlänning och skulle väl aldrig springa efter en dramaqueen som jag.

I vilket fall stängde stället, vi blev sittandes på Kungsgatan i en port på trappen utanför, det var en vårkväll i April.

Vi pratade om livet i säkert 2 timmar, då han sa att han skulle börja ta sig hem till Kungsängen. Han hade vart ute med sin grupp som skulle åka ner till Afghanistan om några veckor.
Kungsängen! sa jag. Hur ska du ta dig dit nu? Nä du får nog följa med mig hem, men det blir inget, sa jag bestämt, å så vart det också.
Vi sov tillsammans, jag vaknade upp med en fruktansvärd baksmälla och han var borta. Han var tvungen att vara ute på förläggningen före kl 06.
Jag kommer in i köket, torr i munnen, rödsprängda ögon och mådde som en räv och där ligger ett handskrivet brev. Blev jag paff? Oj ja. Blev jag rörd? Ja.

Det gick ett par veckor och det enda jag kände var att jag ville vara fri. Inte kliva in i en ny relation, jag ville inte ens gå å dejter. Efter två veckor fick jag för mig att jag skulle ringa. Det gjorde jag men kastade på efter 3 signaler. Va håller jag på med här, tänkte jag.

Två veckor senare kom det ett handskrivet brev till, på 2 sidor. Där berättade han om sig själv om vad han känt när vi träffats. han ville att jag skulle ge honom en chans, då han upplevt mycket i livet, trots sin ringa ålder.
Han skrev att när jag får det här brevet är han på väg ner till Afghanistan, så ville jag ha direktrapporter därifrån så var det bara att höra av sig. Var helt tårögd när jag läste brevet och tänkte, det här, det här är en bra man.

Jag skrev ett brev, handskrivet såklart, inte ville jag va sämre. Men det tog 5 veckor innan han fick det. Postgången är lite annorlunda ute i öknen. Så vi fortsatte via mail istället. Han skrev ett och jag var så vansinnigt ospännande så jag svarade på studs, han väntade en vecka, sen svarade han, å så där höll det på.

Sen blev det korta stunder på msn och han kom hem så småningom var 6 vecka 14 dagar. De tillbringade han ju uppe hos sina föräldrar i Jämtland, sen kom han ner och så träffades vi en eller två kvällar. Efter tredje dejten sa det klick, så det rungade i hjärtat och så kär har jag aldrig varit i mitt 34-åriga liv.

Efter tiden i Afghanistan, så fortsatte han sina studier i Uppsala, och vi sågs på helgerna. Men nu bor vi ihop, och han jobbar i Stockholm, men just, mänskliga rättigheter.


Så var det med det <3