Ren och skär ilska

Det var det i lördags innan allt roligt började. Hade städat och skulle piffa till naglarna innan vi skulle åka iväg, och det tog längre tid än vad det var tänkt. Var stressad redan när jag hoppade in i duschen och tittade bedjande på Jonas å sa snälla vi kan väl ta en taxi!!
Ut ur duschen, shoff shoff å allt gick i ett enda huj. Behövde köpa OB för kvällen. För kan man räkna med att röda tåget kommer så gör det de en sån kväll.

Ner och in på Ica, Jonas skickar ett sms att vi är sena. Står i världens längsta kö...Å va händer där? Jo, de står helt lungt å fyller på ciggaretter i den andra kassan, fast kön är enorm..Ilskan börjar krypa i mej, då jag vet Jonas ringt en taxi. Kommer fram till kassan, ska ta upp kortet, var är kortet? Inte i korthållaren iaf, där det alltid ligger? Paniken börjar krypa, var är det?!
Lägger snällt ifrån mej OB-paketet, trampar ut, taxin är där, var är Jonas? Ni vet ju hur svårt det är att se ngt i dagsljus i en bil. Jo han sitter i taxin. Jag drar upp dörrn å väser kortet är borta. Jaha säger han, men vi kan väl ta mitt...några sekunders tystnad....och han ser att det blixtrar till i mina ögon. Eller du kanske vill ha ditt kort säger han lite tystare. Ja det är väl klart jag vill ha kortet morrar jag.
Vi kan ta bilen upp säger han, jag går jag fräser jag.
Vi är alltså väldigt sena nu, kortet är borta, jag går hela vägen tillbaka hem, inga OB inköpta och ilskan bubblar i mej. För bland det värsta jag vet, är att vara sen och att stressa.
Väl uppe i lägenheten ligger kortet löst i den andra jackan, men ilskan är iaf. kvar. Smäller igen dörren för allt jag förmår, så dammet ryker i trapphuset. Jag lovar, det bara poffade runt dörrspringorna. In i taxin, där en stackars taxichaufför sitter och Jonas, och jag kan inte få ut ilskan någonstans, vill bara vrååååla, men, det går inte. Slutligen lägger sig allt. Vi kommer fram, allt är lungt...
Men, det e inte bra på bli så arg, å det är väldigt typiskt mej i PMS tider, när saker krånglar för mej, kanske inte så arg, men nästan. Just det att man inte kan få ur sig ilskan, då man är i en trängd situation. Hade jag vart ensam hade jag väl brölat så trumhinnorna spruckit ;-)