Världens finaste barndomsvän

Igår träffade jag världens underbaraste Helena.
Hon är min barndomsvän från riktigt låg ålder. Vi bodde i samma trappuppgång när vi var yttepyttesmå. Hon längst ner och jag högst upp. En dag ringde jag på och frågade om vi skulle leka, och på den vägen fortsatt det.

Vi hade loftgångar längst ner i vårt hus, där var det vansinnigt spännande att springa runt och busa. I de här loftgångarna bodde gubben Nilsson. En man med ranglig kroppstyp och grå kofta med de elakaste av isblå ögon. Å elak var han. Vi brukat tassa och springa längs de här mörka korridorerna och spänningen låg ju i att se hur länge det gick innan herr Nilsson tittade ut och skrämde slaget på oss. Arg va han, konstant. Men det vart våran sport och hans misson att skrämma oss.

Hos Helena fick jag äta apelsiner, det fick jag inte hemma för jag var allergisk.
Hos Helena gungade vi trapets mellan vardagsrummet och matrummet, vi gjorde riktig choklad på kakao, mjölk och socker, och vi byggde slott av tomma mjölkkartonger. Ja? De hade ett helt rum med tomma mölkförpackningar. Hennes mamma är konstnär och hennes pappa en gammal radiooperatör från det militära. En gång fick vi 50 kr till att gå och köpa oss lite godis till kvällen. Vi kom till kiosken och sa vad vi önskade, tanten frågade var det bra så?
Vi vågade inte säga nej, för vi trodde hon skulle bli ledsen, å vi beställde och beställde tills pengarna var slut. Å 50 kr på 70-talet var en hel del. Vi kom hem med en hel kasse godis, Helenas föräldrar vart riktigt arga, och hon fick godis utportionerat resten av året ;-) hahha vilka tider, nostalgin kryperi kroppen just nu

Vi har alltid massor att prata om, och jag går alltid ifrån våra träffar med ett kropp fylld av energi och en själ som är påfylld till max av kärlek och skratt.