Ensligt eller inte

Ja, vi kom ut. Det var som att köra i barnen i bullerbyn känsla, vackra fält och gårdar, ekar och allér.
Vi kom fram och klev in, det var vacker, men mycket mindre än vi såg det som. Jag ville direkt riva ut det moderna köket och göra en matplats. Det var mörkare, pga av att det är djupa fönsterfoder och träd runt huset. Övervåningen som vi var osäkra på var fantastisk.
Det va en nja känsla. Ingen fett ja, eller hell no!
Det stör mej.
Jag tror jag/vi blåste upp det för mycket. När jag blåser upp något, blir det ofta platt fall. I alla lägen. Älskar jag en människa vid första anblicken, gillar jag den oftast inte sen. Har jag svårt för någon vid första mötet, så faller jag ofta för den personen senare osv.
Vi ska åka ut imorrn igen. En del av mej gör att det växer i mej, jag blir upprymd och kosmisk. En annan känner, klarar jag av ensligheten. Här i stan, eller ön, så känner man alltid att det e folk runt omkring, en mysfaktor, en gemenskap. Men där ute skulle det bara vara vi?
Å korna förstås, å lite hästar.

Eg. är det inget olikt här. Vi är ju bara inne när vi e hemma.
Jag vet varken ut el in. Men imorrn när vi tittar på det igen så får vi se då.

Det är ett sjukt unikt boende, som vi aldrig lär finna igen. Jag lovar er. Hus finns det gott om, men inte landetkänsla som är i kontakt med Stockholm, så pass nära som 30 minuter med bil.

Va tror ni?
Kramar Åsa