Våndor

Det här är ett fantastiskt vackert hus. Ett ombyggt torp, nyrenovrat helt i vår stil, vi gillar det verkligen.
Men jag är rädd för förändringar och jag tror inte att det är bra och går runt och känna sig rädd för ett sådanthär beslut. Men det är så jag i ett nötskal.
Jag har inte kunnat skriva ett enda inlägg under helgen pga av det här...
Vi åkte ut i lördags, och denna gång blev det en wow känsla. Det kändes så rätt. Men nu är det en vacker höst, det va en fin utflykt, tills vi ser att att bussen går en gång i timmen, och den matchar inte pendeltåget, jo ett av två.
Ett sånt här hus kommer inte tillbaka. Det är omgivet av hagar med kor och hästar. Korna är underbara, de står och tittar så nyfiket och det va ett helt gäng som kom vandrande fram till oss och hälsade.
Killen som äger huset idag är 25 år och snickare och det är så fint.

MEN, kommer jag att trivas i den där avskärmade miljön? Inte ha närheten till videobutiken, eller en promenad runt vattnet, eller att spontant cykla iväg och handla blommor, att kunna ta en promenad in till stan.
Visst är det inte ute i ingenmansland, det tar 30 min med bil så är du inne i stan.
Jag går nästan aldrig ut på en promenad runt vattnet, å jag badar inte så ofta heller, men vetskapen om att det finns här hemma, gör mej lugn.

Sen har militärerna en skjutbana i skogarna runt oss, vilket innebär att man inte kan röra sig hur man vill, och jag är lite rädd att den kommer att störa oss. Han som bor där nu har inte upplevt den som störande. Men vad ska han säga till två rosiga potentiella köpare?

Men återigen, det är så typiskt mig att börja vackla..bli osäker. Först va det njjaa, sen blev det JA, å nu osäker igen.
Ofta blir mina förändringar jag går igenom något positivt, men förändring skrämmer mig massor.

Skulle vi inte trivas är det ju bara att sälja och flytta tillbaka till stan. Större måste vi ju ändå bo såsmåningom. Men jag har bott på min ö i 22 år, allt kommer kännas tufft att flytta ifrån...

Kramar från velfia..