Vi gör som alla andra

Jag är väl en sån där "kärringen mot strömmen", inte alltid, men rätt ofta.

Igår på Yogan, så har helt plötsligt hela gruppen börjat använda plädar, ni vet sånna där fleeceplädar, i kärlekens färg, rött.

Inget ont i det alls, mer än att jag återigen reflekterar över att, när jag gick gången innan var det ingen som hade den där filten? Å vi satt utanför och väntade på ledaren.
Igår gick alla in, fast ledaren inte hade kommit, några drog på sig pläden som ett täcke och låg där inne raklånga på sin yogamatta och typ sov? Eller kanske var det meditation?
Men fler och fler kom och alla gjorde samma sak, nästan alla iaf.

Men då blir jag som sagt kärringen mot strömmen. Jag tar inte en pläd bara för att alla andra gör det ;-) jag sitter helt sonika enkelt, avspänt och väntar på ledaren, utan filt.
Varför? Jo för jag gillar inte att göra som alla andra bara för att alla gör si el så hahha. Stört? Ja förmodligen.

Men varför är vi så gruppberoende? Har ni funtat på det?
Vi har så lätt för att göra som "alla andra". Är det ett trygghetstänk?

Det kan stå en skål med chips på en fest, men ingen börjar äta, ingen vill vara den glupska. Men såfort en person bryter isen, så står snart alla där och gräver.

Vi står i en prydlig rad och väntar på en försenad buss. När bussen kommer börjar någon att hetsa och tränga sig, vilket innebär att människan tänker, får du så får minsann jag, å så har vi kaos.

Ingen tar den sista tårtbiten, alla skär en liiiten liten snutt vardera, men den där sista vill ingen verka girig och ta.

Jag är den som kommer in och säger, nämen va gulliga ni är att ni sparade en bit till mig och tar den ;-) med glimten i ögat förstås..



Kram på er!