När man gör slut

Hösten har knappt börjat, och man brukar väl säga att hösten är en förändringens tid.

Igår fick jag höra om två personer, en bekant och en som person som står mej nära. Den bekanta har hamnat i en svår kris då hans flickvän har träffat en ny bakom hans rygg. Allt är kaos och den här personen mår fruktansvärt dåligt. Det har fått barn precis, eller precis, jag tror barnet är 1,5 år.

Den som står mej nära, vet inte vad hon vill längre i relationen, och vill ta en paus.

Jag blir lika ledsen i hjärtat varje gång jag hör om människor som bryter upp.
För jag vet hur jobbigt det är, och jag vet också hur ledsen man är oavsett om man är den som vill lämna relationen eller är den som blir lämnad.

Men jag vet också vilket mod det krävs att våga ta sig ur en relation som inte känns bra längre.
Man väljer ju att ge upp allt man delat med den personen.

Man tänker ju inte så här i det krisande första stadiet.
Men sen, sen kanske man kan se det i ett annat ljus, kanske känna tacksamhet för att den du delade ditt liv med vågade vara ärlig och vågade sätta dig fri för att kanske en dag finna något som är mer rätt.

Det sägs vetenskapligt att nyförälskelsens stadium brukar ligga på två år och jag tror det stämmer ganska bra, men det kan ju vara olika från relation till relation.

Jag tror att det är ganska vanligt att man börjar fundera när det här rosa lullullet har lagt sig. Vad vill jag? Vad känner jag egentligen?
Det är väl kanske då det avgörs om det finns något djup i relationen, om det finns något att bygga vidare på eller om vi är färdiga med varandra.

Ibland tror jag vi kan skrämmas av känslan som kommer efter förälskelsen.
När det blir vardag och det kan kännas lite entonigt, det finns inget riktigt pirr längre och man vet det mesta om sin partner.
Det är där jag tror att många luras av att "gräset är grönare" på andra sidan.
Men det blir ju såsmåningom en vardag även där i det "nya frodiga" gröna.

Personligen upplever jag att pirret och nyförälskelsen kommer och går och jag upplever att vi fördjupas i varandra att vi finner ett annat stadium, ett annat utvecklande.
Jag tror på att ha kul ihop, visa kärlek, inte sluta göra sig fin för varandra, att lyssna och behålla lyhördheten och de där små sakerna som en lapp vid kaffekoppen. Att våga prata, även om det är jobbiga grejer man behöver ventilera.
Jag tror på att kämpa och inte bara släppa taget. Men har man kämat länge och det verkligen är över, då gör man rätt i att gå vidare.

En av de där små sakerna som jag älskar med Jonas, det är när han möter upp mig efter jobbet, det är så vansinnigt mysigt. Just att bli överraskad. Han står där ovanför mördartrappen och bara glittar med sina blå ögon. Det gör mej varm och lite nykär och pirrig.
Vi har nu varit ett par i 4 år och är inne på det 5:e. Och det finns ingen annan man i världen som skulle kunna mäta sig med honom eller ta hans plats. Det känns bra :)