Rädda djur

Ja, jag är en sån där som inte kan låta bli att hålla käft, där alla andra gör det.
Djur, hundar som katter, ekorrar, möss, ja allt, jag vill så gärna hjälpa om jag kan.
Jag har blivit kallad kattkvinnan av några vänner, haha. Vet inte hur jag ska ta det riktigt, men jag väljer att ta det positivt.
Varför? Jo, åtskilliga gånger har mina radar för djur i nöd visat sig vara rätt.



Det började med när jag var liten. Det satt en collie utanför vår kvarterslivs, det var vinter och kallt. Han satt där bara. Det gick över en timme och jag tyckte att det började bli märkligt. Det är ju en sån där butik man hämtar en liter mjölk i på sin höjd. Tillslut gick jag ner och hämtade honom. Jag ringde polisen, men ingen hade hört av sig. Han var helt bedårande, stor, snäll och ståtlig. Efter ytterligare någon timme, så ringde en stressad konstapel och sa att ägaren hade hört av sig. Han hade handlat, men glömde sin hund utanför butiken för han va så disträ...slutet gott och ingen var gladare än jag.
Collington hette han, och det slutade med att jag började gå ut med honom när de behövde hjälp. En underbar liten hund.

Samma sak med katter. Jag ser liksom när något är fel. En morgon när jag var på väg ner till jobbet i stentrappan, för övrigt mardrömstrappan även kallad, 92 steg. Där satt en vacker liten bengalkisse, mitt i stan! Ingen reagerade, alla gick förbi, gosade lite med den och sen så gick de vidare.
Han va så fin, och jag tog med han in på jobbet och han var vansinnigt kjelsjuk och hungrig. Han fick bo i konferensrummet under förmiddagen, så åkte jag hem med honom till killarna här hemma. Då vart det livat kan jag lova. Basse och Kasper satt som en enad front mot den här vildingen. Han röjde runt och totalägde lägenheten. Han klättrade tom upp p tegelväggen en gång var på Mr J och jag bara gapade.

I vilket fall, polisanmälde jag honom och lappade stora delar av Kungsholmen där jag fann honom, och en dag så hörde ägaren av sig. De bodde i Pampas Marina, å en bekant hade sett mina lappar och kontaktat dem. Han kom förbi och visade kort på kissen så jag kände att det var rätt ägare och berättade att det hade vart ett kattslagsmål på marinan och deras 2 katter hade flytt fältet. Den andra brodern hade inte kommit tillrätta tråkigt nog. Men hur bra känns det inte att hjälpa någon?

Det att inte kunna hålla käft, ja, en gång var det en hundägare som gick med sin lilla söta vovve i stan. Stressad som fan, hunden försökte kissa flera gånger, men ägaren slet i den direkt, så det gick ju inte.
Jag blev så illa berörd av den behandlingen, att jag gick ikapp och frågade vad han höll på med! Vaddå sa han, surt. Ja, sa jag, din hund har försökt att få stanna och kissa hur många ggr som helst, men varje gång sliter du i han så han kissar rakt ut i luften, man gör inte så mot sin hund.
Han såg om möjligt ännu surare ut, muttrade något om att han alltid skulle kissa. Ja sa jag, det kanske är enda gången han kommer ut å det du gör är galet fel, låt hunden få kissa iaf. Han gick å jag var nöjd, nöjd att jag än en gång reagerade och brydde mig om ett djur.
Det känns bra att reagera.