När man inte kan få bort det sista

Nu ska jag berätta en liten story om min ena katt, Sebastian, även kallad Basse.

Jo, så här var det. En kväll när jag jobbat på salongen, kom hem, helt slut och övertrött efter en arbetsdag på 14 h.
Jag hörde ett rejält skottande inne på toaletten och jag undrade var det var g, givetvis, och efter ett tag kommer en katt ut, med en konstig min. Han sätter sig på golvet, rumpan i och drar sig framåt. Man kan säga att han målade golvet från badrummet, genom hallen, ut i vardagsrummet där jag bara står och gapar, finner inga ord. Ögonen är rödsprängda på mej efter allt damm från materialet på kunderna, håret på ända och jag är som sagt, rätt slut.

Jonas gapar också. Men det slutar inte där. Basse gör som ett bocksprång, du vet, som när en häst vill slänga av sig en obekväm ryttare och förbi oss seglar något i ögonhöjd, innan jag förstår att det va en del nr 2 som inte riktigt gjort sig fri från Basse och det var därför han kämpat så i lådan. Jag brister ut i ett apskratt, sådär hysteriskt som man gör när man e trött, Jonas tycker bara hela grejen är äckligt, javisst är det det, men vad gör man när det inte lossnar hahha.
Jag sätter mej ner med en flaska Ajax och en trasa och städar hela vägen, hysteriskt skrattande, just för allt var så makabert, just för Jonas led av händelsen, allt var over the top för den dagen.
Basse vart nöjd, och rullade ihop sig prydligt i fåtöljen, som om det inte vart ngt märkvärdigt alls.